Tårarna bara rinner, jag kan inte sluta gråta. Jag vill bara skrika, få ur mig allt. Men jag vet att de skulle inte hjälpa. För du är inte med mig längre. Allt gick så snabbt, jag hann inte tänka. Kanske var de bra, vad vet jag ?

Jag visste att Mamma åkte in till vetrinären i morse med dig, jag hade i mina tankar att du var hemma när jag kom hem och möttre mig vid dörren som alla andra dagar. Jag ringde till mamma, frågade hur de hade gått. Hon sa att du låg kvar på bevakning och vi skulle få besked i eftermiddag. Tänkte inte så mycket på det. 

Sätter mig i bilen med Pappa, vi börja prata, kom in på allt med Puh, så säger Pappa att han inte finns längre. 

Just i den sekunden stannade allt, jag hörde inte vad han sa, frågade honom igen. Då berättar han att han hade förstoppning  ialla tarmarna, och en nu mera vanlig tandsjukdom hos katter. Jag trodde inte på det först, jag ville inte tro.  

Det var som om någon vred om mitt hjärta, smärtan, tårarna bara brände. Jag fick inte fram ett ord.

Tankarna bara rusade förbi i huvudet.

Dom tre sista dagarna har varit jobbiga. Det har gjort ont i mig att se hur du mått. Första kvällen, du låg precis som vanlig och rätt vad det var satt du dig och bara skrek och fräste. Då insåg jag att nått var fel. Det gick två dagar till, du varken åt, du sov inte med mig, du låg och tröck i nått hörn. 

Inatt låg jag vaken hela natten, du låg i min famn och sov. Du såg så lugn och harmonisk ut. Visade ingen tendens till att ha ont, du kurrade , pussade på mig. Jag kunde bara inte sova, jag hade inte hjärta att flytta på dig heller när jag såg att du för en gångs skull slappnade av och kände dig trygg. Samtidigt kändes de som att något var fel, 

Var de något sätt att säga farväl på, eller vad ville du visa mig ?

Det sista jag gjorde i morse var att kolla till dig och ha dig i min famn. 

Men jag var inte beredd på detta, jag trodde verkligen inte att jag skulle komma hem till en tom dörr.

Du kommer inte längre möta mig där vid dörren, sängen kommer vara tom utan dig, din plats där du alltid låg brevid mig, ingen som kommer in Jamandes och stryker sig efter bena och vill gosa, som följer efter mig än vart jag gå. Det var du och jag kompis ! 

Jag förstår inte att man kan gråta så mycket för en katt, finns säkert dom som tycker man är fjollig. Men de beror helt på vad man gör katten till. Det blir som en familjemedlem, enns bästa vän. Den kommer när du är ledsen, lägger sig intill dig, den leker med dig, visar att den tycker om dig. Finns ingen bättre kärlek eller vänskap. 

Du blev knappt ett år, detta var alldeles för tidigt. 

Jag vet att dina tre djurvänner här hemma saknar dig redan.

<3

Puh, i mattes hjärta kommer du alltid ha störst plats!

En dag möts vi igen, uppe i himmlen <3

Jag Älskar dig ! <3